Ridsporten är en väldigt dyr sport och man kan snabbt konstatera att en stor del av Sveriges befolkning aldrig skulle ha råd att ens lära sig grunderna till ridning. Så är det tyvärr och det är nog något som alla är medvetna om. Sen finns det de som har råd att ha egen häst men som inte har råd till träningar/tävlingar och därför hindras från att göra den utvecklingen de kanske hade kunnat. Men det var egentligen inte den diskussionen jag vill ta, eftersom att den redan är väldigt uttjatad och dessutom helt given.

Så som jag ser det så finns det så otrolig många vägar till toppen. Som sagt så är det många som aldrig ens kommer få chansen men har man väl en tå inne i sporten så finns möjligheten för alla, att på ett eller annat sätt, mer eller mindre slitsamt, ta sig till toppen. Det har skrivits otaligt många blogginlägg, artiklar osv om detta ämne men det jag tycker är intressant i diskussionen är hur totalt dominerande den ekonomiska faktorn enligt många är.

Det finns många vägar till toppen men många verkar se deom som att det endast finns en genväg – och att den självklart är av ekonomisk karaktär. Olika mycket pengar ger helt självklart olika möjligheter, det håller jag med om. Men det är inte bara pengar som utgör dessa genvägar. Där jag skulle vilja sticka ut hakan så är det för att säga att kunskap och kontakter är mycket mer värt än pengar i denna sporten.

För att kunna köpa sig hela vägen till toppen så måste man till att börja med vara extremt, extremt rik. Typ Onassis eller Bloomberg-rik, och helt ärligt talat, hur många här i världen är så pass rika? Hur många inom ridsporten är så rika? Hur många inom toppsporten är så rika?

Hur många av ryttarna på topp-100 listan är däremot nära släkt med en tidigare framgångsrik ryttare, kanske till och med tredje, fjärde, femte generationens ryttare? Andelen ryttare i den absoluta toppen som kanske inte kommer från den mest välbärgade familjen, men däremot den med mest kunskap och kontakter inom sporten – de finns i väldigt mycket större utsträckning än de ryttare som kommer från familjer med extremt mycket pengar.

Kunskap är allra viktigast och är enligt mig den främsta genvägen till framgång. Föds man med kunskapen inom nära räckhåll, då är förutsättningarna höga. För det är just den kunskapen som de med såväl lite pengar som de med extremt, extremt mycket pengar försöker köpa sig. De ekonomiska förutsättningarna ger främst en väg till den absoluta genvägen som de som alltid har kunniga människor omkring sig, redan har.

Jag kommer aldrig ta debatten om hur pengar är en påverkande faktor för framgång inom denna sporten, eftersom att den redan är så pass given. Men jag får uppfattningen att den vanligaste tron inom den svenska hästsporten är att pengar är den absoluta genvägen till framgång, och det håller jag inte med om! Kunskap är, enligt mig, den absoluta genvägen.

Alla har vi väl någon gång orienterat (då vi tvingas till detta i skolan;). Tänk dig tanken om det var du som hade satt upp alla kontrollerna. Tänk vad mycket enklare det hade varit att klara banan då. Nu kanske inte detta är helt jämförbart med hästhoppning men det är samma princip. För inom hästhoppning är detta möjligt. Det finns banbyggare som rider sina egna banor på tävling och jag tycker att det är så fel. Tänk själv om du hade kunnat få bygga din egen bana på tävlingen. Du skulle ha möjligheten att förbereda dig, du skulle rent utav kunna hoppa banan hemma innan tävling, eller öva på svårigheterna. Nu tror jag inte att detta är fallet men …

Hur stor sannolikhet är det att man som banbyggare lägger in sin egen hästs största svårighet i banan om man nu ska rida den själv, oavsett om man gör det medvetet eller inte? Då man vet precis hur banorna ser ut så vet man också precis vilka hästar man ska anmäla till vilka klasser i förväg.

Jag anser att det är omöjligt att komma ifrån att det blir en otrolig fördel för den som både bygger och rider - oavsett om det är medvetet eller ej. Och i slutändan så tycker jag egentligen att det handlar om principen att detta är möjligt. Det strider mot allt som har med tävlande att göra, i alla sorters sporter. Någon (förslagsvis ridsportförbundet...) borde ta tag i det och sätta stopp. Att det inte redan finns regler mot detta i Sverige tycker jag gör vår sport oseriös.

Vad säger ni? Tycker ni att det är okej att vara både banbyggare och ryttare under samma tävling?

Det är många av er som frågor hur mycket mina hästar går ute om dagarna och hur jag ser på det här med utevistelse. Till att börja med så kan jag säga att mina hästar nu under vinterhalvåret går ute från 8 på morgonen tills strax innan det blir mörkt. Jag tycker att det är lite av en säkerhetsfråga att ta in hästarna när det fortfarande är ljust, det är inte så lätt att ha koll på saker runt om kring i mörker. På sommarhalvåret så brukar de gå ute fram till fem/sex, lite beroende på hur varmt det är. På sommaren släpper vi också hästarna som är tre år och under på sommarbete och låter dem gå ute dygnet runt.

Jag har inte direkt några starka åsikter kring hästarnas utevistelse utan jag ser det som så att hästar är vanedjur och jag tror att de flesta hästarna likaväl skulle kunna stå inne hela dagarna som gå ute hela dagarna, bara de har en fast rutin. Däremot så tror jag att det allra viktigaste ligger i att hästarna arbetas på ett sätt som stimulerar dem.

Väldigt få av de ”stora” internationella tävlingsryttarna låter sina hästar gå i hage. Men de hästarna rids dagligen på ett sätt som tillåter dem att arbeta igenom hela kroppen och få utlopp för all sin energi. Vissa av dessa hästar rids flera gånger per dag och de flesta går även i skrittmaskin/på band. Jag tror att dessa hästar är mer stimulerade och fräschare i kroppen än en häst som rids av en dålig ryttare men däremot får gå ute i hage 12 h om dagen. Däremot så tror jag inte att de hästar som inte arbetas på ett sådant sätt klarar av att stå inne. Därför tycker jag att det är ett väldigt bra tankesätt vi har i Sverige, eftersom att det leder till att de flesta amatörryttarna låter sina hästar vistas utomhus stora delar av dagen. Detta innebär också att jag definitivt tycker det är viktigt med ordentlig utevistelse för unghästar eftersom att det inte finns möjlighet att rida/arbeta dem på ett sådant sätt som gör att de inte kräver utevistelse.

Ja men för att summera så tror jag helt enkelt att hästar är vanedjur som klarar av och mår bra av det mesta så länge de på något sätt får utlopp för sin energi. Håller ni med mig om detta eller är ni såna som tycker det är jättehemskt att Totilas inte får gå ute i hagen 12 h varje dag?;)

Det är ett himla liv sedan Rolf-Göran tog hem Jerringpriset. Jag tycker att allt handlar om vad för sport ridsporten defineras som. Det går inte att jämföra riding med skidåkning, höjdhoppning, motorsport osv. eftersom att det helt enkelt inte går att se på hästar som ett redskap. De är inga hockeyklubbor som gör precis det användaren säger till dem. De är levande ting. Därför är ridning är på sätt och vis inte en individuell sport, och det är där alla missuppfattningar kommer in. Ridning är en lagsport, och laget består av ryttaren och hästen. Precis som Jens Fredricson sa på kvällsöppet så kan man inte, om man vet lite om ridsport, säga att "hästen skulle haft priset" utan att i så fall mena att ingen indivudell utövare i en lagsport kan prisas. För om man jämför t e x ridning med en lagsport som fotboll, och Rolf-Göran med Zlatan så kan man konstatera att det finns väldigt många likheter:

Zlatan vinner inte de stora matcherna utan ett bra lag runt omkring sig, likväl som Rolf-Göran inte vinner de stora tävlingarna utan en bra häst.

Zlatan är säkert målgöraren och den som gör att laget vinner, men det är fullt möjligt att det finns någon annan stjärnspelare som skulle kunna byta ut honom och leverera samma resultat. Precis på samma sätt så är Rolf-Göran den som levererar och vinner med de hästarna han har nu, men det är fullt möjligt att dessa hästar skulle kunna prestera lika bra med en annan av världens bästa ryttare. En medelmåttig fotbollsspelare kan inte prestera som Zlatan i Zlatans lag, likväl som en medelmåttig ryttare inte kan prestera som Rolf på Rolfs hästar.

Zlatan kan säkert dribbla bort ett div.4 lag och vinna en sådan match med halvdåliga medspelare likväl som Rolf-Göran säkert kan vinna en 140-hoppning med en halvdålig häst.

Zlatans medspelare kostar säkerligen många miljoner för klubben i inköp och är dyra i drift, likväl som Rolf-Görans hästar också är dyra i inköp och drift.

Stora fotbollslag har scouter ute över hela världen för att hitta talanger, som de sedan kan signa till laget och vidareutbilda upp till högsta nivån. På så sätt blir det billigare än att köpa in en stjärnspelare. Precis samma sak sker i hästhoppningen, det letas hästar hejvilt för att hitta material som sedan går att forma till en världsstjärna. Det finns också möjligheten att köpa en världsstjärna, men då är det mycket dyrare.

Om man ser ridning som den teamsport det faktiskt är så försvinner alla argument för att ridning bara är en materialsport. När det kommer till lagsporter så handlar det lika mycket om hur bra utövaren är som hur bra utövarens medspelare är.

Jag tror att alla har lite olika sätt att bete sig i olika situationer. I bloggen tycker jag att jag beter mig ungefär på samma sätt som när jag träffar människor som jag inte känner jättebra. Då försöker jag alltid vara trevlig, positiv och ja, allmänt artig.

Det var många som hade rätt när de sa att jag är lite pojk-flickig. Ändå fram till sexan umgicks jag i princip bara med killar. Spelade fotboll varje rast, var med killar efter skolan, jag spelade till och med i killarnas fotbollslag för att tjejerna var för dåliga. Så det hänger väl kvar lite fortfarande.

Jag har lite alla möjliga sorters kompisar. Dock så tycker jag att jag bara har genuint snälla vänner vilket är väldigt skönt. Jag är ofta väldigt ironisk och min humor ligger nog i att driva med människor och mig själv. Mycket självironi, människor som saknar självironi tycker jag är ganska trista! Att hänga med roliga människor som man skratta mycket tillsammans med (Christina Crafoord och Alma Björklund, känn er träffade…;) tycker jag är skönt. Det är också väldigt avslappnade på tävlingar.

Humör

När jag är fokuserad på något och inte behöver vara trevlig, alltså typ när jag rider hemma, så kan jag nog uppfattas som tjurig. Då är jag inte en sån som stannar upp och pratar glatt med alla som kommer förbi, utan då koncentrerar jag mig på det jag gör och vill inte bli störd. Men är jag på tävling eller något liknande så skärper jag så klart till mig direkt och försöker vara lite mer öppen, där skiftas jag också oftare mellan att vara fokuserad och att bara släppa allt. Jag tänker också på att hälsa på alla jag känner igen, t e x när jag är på tävling. Att titta folk i ögonen och hälsa tycker jag är viktigt!

Sen när jag blir arg så blir jag riktigt arg. Jag kan gå och vara sur på någon/något väldigt länge, jag är lite långsint. Men som någon sa så är det sällan jag visar det för någon annan än min familj/kompisar. De får stå ut med mig! Jag tycker också att jag är arbetsam och envis, vilket jag tycker visar sig mest i ridningen. Har jag gett mig in i något så ger jag inte upp.

I skolan

I grundskolan var jag riktigt stökig. Det trodde ni inte va?;) Det gick bra för mig i skolan och jag hade 320 poäng/alla MVG redan i åttan. Men jag har alltid varit ganska uttråkad när det kommer till skolarbete. Framförallt i grundskolan då jag tyckte att det var så otroligt mycket dötid – alla ska förstå innan man går vidare och det var få lärare som lät mig jobba i min egen takt och bara köra iväg, vilket jag tycker är konstigt för det hade ju inte påverkat de andra negativt. Sen hade vi extremt mycket dåliga lärare och det var bara några få lärare som jag hade respekt för. Så det jag ägnade mig åt var att driva opinion mot alla dem jag inte gillade. Nu i efterhand så tycker jag att jag var jättetöntig som höll på och jag ångrar det, samtidigt som jag kan tycka att lärarna borde ha varit kapabla till att hantera en 12-16 åring… På varje utvecklingssamtal så fick jag höra att ”Du har en så negativ inställning till allting och sen drar du med dig hela klassen i detta”. Jag argumenterade emot om allting som jag inte tyckte var bra och drog med mig hela klassen på mitt spår, vilket alltså inte uppskattades av de flesta lärarna. Ni kan ju fråga Pontus, vi gick i samma skola;).  Jag var helt enkelt inte ”teachers pet” men samtidigt så skrev jag bra på alla prov så de kunde inte direkt ge mig dåliga betyg.

Nu är jag ganska annorlunda i skolan, mycket mer seriös. Dels så har jag mognat en hel del och sen så är det en helt annan stämning på VRG. Det finns varken anledning eller utrymme att hålla på så där. Men jag är fortfarande så att jag kan hetta till när det är debatter eller liknande, både i skolan och i andra sammanhang. Det beror väldigt mycket på min familj, för hela mitt liv så har vi suttit vid middagarna och diskuterat/debatterat alla möjliga saker. Då gäller det att kunna prata för sin sak.

Men det som jag tycker genomsyrar allt, är att jag är en tävlingsmänniska. Det gäller allt. Ridningen, i skolan, på löprundan, i skolidrotten osv… Sen tycker jag att jag är rak och ärlig som person. Jag jobbar hårt för det jag vill och står alltid upp för mig själv. Jag tycker själv att jag har ett väldigt bra självförtroende i de flesta situationerna samtidigt som jag alltid tänker på att vara ödmjuk.

Haha, oj vad långt detta inlägget är! Men jag tror att det är ganska mycket ni inte känner till om mig, ni som bara läser bloggen. Var det något ni förvånades över?

”Viljan att lyckas måste vara starkare än rädslan att misslyckas”

Såg det här citatet på Beas FB (och sen på hennes blogg) och det fick mig att tänka på att jag faktiskt aldrig har varit rädd för att misslyckas. Jag har alltid haft bra självförtroende även om det såklart kan svikta då och då. Under perioder då jag tvivlade på mig själv, så var jag ändå inte rädd för att misslyckas. Det var inte det som påverkade mig. Jag har aldrig känt en press från mina föräldrar, från tränare, personer runt om kring mig eller från bloggen att jag måste prestera. När jag misslyckas är jag besviken, men inte för att det var pinsamt att någon annan såg det. Jag bryr mig inte ifall ni läsare ser mig misslyckas. Den enda jag har press ifrån är mig själv.

Det är annars något som jag tycker börjar bli allt vanligare bland bloggare. Att folk känner sig pressade att prestera bara för att de har läsare på bloggen. När jag klickar in på olika bloggar så tycker jag ofta att det står saker som: ”Alla gick upp på läktaren när jag skulle rida för att se mig misslyckas - men jag visade dem allt”. Jag har aldrig sett det på det sättet – att folk skulle vilja se mig misslyckas. För mig är det bara roligt om fler vill ser när jag rider, eller egentligen så tror jag inte att jag lägger märke till vad som händer på läktaren överhuvudtaget när jag rider.

Det är i och för sig också något man ofta ser bland ponnyryttare/juniorer (och andra ryttare) när de får nya fina hästar, att pressen på dem att ”det ska gå bra” är större än lyckan när det går bra. Jag tror att det i många fall kan vara svårare att få en fin häst som alla tycker att ”det bara är att sitta upp på och vinna” (även fast de antagligen inte har någon som helst aning om ifall hästen är svår att rida eller inte) än när man har tagit upp en häst helt själv och inte har något att bevis. I alla fall mentalt – och ridning är en väldigt mental sport.

Men jag tror helt enkelt inte att världen är full av missunnsamma människor. Jag tror inte att det finns en massa personer där ute som vill se mig misslyckas. Däremot så tror jag att det finns en hel del människor som vill se mig lyckas. Beror det på att jag i grund och botten har ett bra självförtroende eller är jag bara väldigt naiv?

Vad tror ni? Är det så vanligt att folk vill se andra misslyckas, eller är det pressen man känner som gör att man uppfattar det som att "alla" vill att man ska misslyckas?

Nu när jag har annons ute på Gamma så har jag tänkt en del på det här med hur man utformar hästannonser och vad det är som lockar mig när jag läser en annons. Det här är vad jag tycker är bäst att ha med när man utformar en annons. Vad tycker ni?

En film på hästen! Det är otroligt sällan som jag provat en häst som jag inte sett på film innan. Väldigt viktigt för mig alltså, så att man får en uppfattning om hästen. Sen tycker jag att det är viktigt hur filmen är utformad. Jag vill helst se en tydlig film från en tävling. Det går såklart med en film där hästen hoppar en bana/några språng hemma men jag tycker att det är mycket bättre med en tävlingsfilm. Är hästen en unghäst/inte tävlat är det såklart en annan sak. Sen gillar jag inte folk som håller på och redigerar sina försäljningsfilmer. Typ lägger till musik, kör olika delar i slowmotion osv. Jag vill ha en film som visar så mycket av verkligheten som möjligt – därför är en tävlingsfilm bäst. Tänk också på kvalitén på filmen! Det ska vara lätt att se hästen.

Minst en tydlig bild. Känns väldigt basic men ändå är det många som inte har någon.

En kort och informativ text om hästen. Tycker inte om långa texter där det mesta inte ens är relevant. Jag vill veta vad hästen heter, hur gammal den är, vad den har för stam och meriter. Sen kanske lite övrig info, typ om den är lätthanterlig eller inte. Men jag tycker det är konstigt när folk har långa utläggningar om hur fantastiska deras hästar är i annonsen, det tycker jag att man som köpare ska kunna se själv i så fall. Eller folk som skriver typ: ”hoppar 110 på träning, men löshoppad 150!”. I princip alla hästar kan löshoppa 150 något språng med lite hjälphinder/bommar, om det är ett stigsprång osv. Det är faktiska resultat som intresserar mig!

DOs

Ha en film

Minst en bild

Kort text som innehåller:

-       Namn på hästen

-       Ålder

-       Stam

-       Meriter

-       Pris

-       Lite (!) övrig information

Hålla sig till fakta i texten – inte massa tänkt och tyckt

DON´Ts

Tillagd musik på filmen

Redigerad film (t e x slowmotion klipp)

En film med dålig kvalité

”Tyckande” om hästen.

Jag har tänkt lite på det här inlägget som jag skrev om ”omogna bloggare”, och funderat på vad som är skillnaden mellan dessa bloggar och min blogg (samt andra bloggar som jag tycker skriver på ett moget och positivt sätt).

I mitt fall tror jag att det till stor del handlar om varför jag bloggar. Jag vill, precis som de flesta andra, få en hög läsarstatistik. Men inte för att vara den största bloggen eller för att tjäna pengar på själva bloggandet, utan för att bygga upp något som kan hjälpa mig i min satsning inom ridningen som sport. Att nå ut till många människor öppnar helt enkelt många dörrar även inom denna sport. Ridning är en dyr sport och som ryttare är man beroende av sponsorer. Att vara sponsrad innebär även att man måste ge tillbaka på något sätt till företaget/personen som sponsrar en. Det ska gå åt båda håll helt enkelt. Bloggen är ett sätt för mig att stödja företag som samarbetar med/sponsrar mig. Om jag hade haft ett företag skulle jag aldrig vilja att detta företag representerades av en person som uttrycker sig nedlåtande om andra personer eller provocerar för provocerandets skull.

Alla vet att provocerande inlägg generar läsare, men jag kommer aldrig skriva sådana inlägg. Framförallt efter hur jag är uppfostrad, hur jag vill uppfattas om människa men alltså även för att jag vill bygga upp ett varumärke kring mig som gör att företag kan tänka sig att samarbeta med mig. Detta gör att jag inte kan få läsare till vilket pris som helst (som sagt så är det massa saker som stoppar mig från att skriva vissa saker, som typ uppfostran, moraliskt samvete…).

Men helt enkelt så tror jag att det är stor skillnad på om man bloggar endast för bloggandets skull – t e x att man vill tjäna pengar på bloggen och bara bryr sig om läsarstatistiken men inte om hur man av andra uppfattas som person – än om man bloggar för att bygga upp något annat.

Jag har flertalet gånger fått erbjudande att blogga för bland annat horsespot.se och på så sätt kunna tjäna pengar på min blogg. Dock så har jag ingen möjlighet att ha t e x Hööks-annonser på min blogg då jag samarbetar med Sharpman. Jag värderar dessutom mitt samarbete med Sharpman mycket högre än att tjäna lite pengar varje månad för annonser på bloggen.

Jag vill av denna anledning heller inte hålla på och ”dissa” utrustning som jag inte gillar eller liknande. Dels så finns det ju alltid en möjlighet att någon av mina läsare har den utrustningen och kanske blir sårade om jag skulle skriva att det är det fulaste jag vet… Men framförallt så kanske t e x Sharpman säljer denna produkt osv. Bara för att jag som person inte gillar något så betyder det ju inte att det är dåligt eller att det inte kan finnas andra personer som uppskattar det!

Helt enkelt så försöker jag alltid hålla en positiv ton i allt från utrustning till åsiktsinlägg här på bloggen, dels för hur jag vill uppfattas som person men också med åtanke på olika samarbeten/möjligheter till samarbeten. Det är möjligt att detta gör att jag har mindre läsare än flera andra drama och konfliktskapande hästbloggar men att har hög läsarstatistik är inte allt.

Vad tycker ni om detta? Tror ni att man generellt bloggar på ett annorlunda sätt när man använder bloggen som ett verktyg för att öppna upp andra samarbeten, än när man bloggar för att tjäna pengar på själva bloggen?

Bara som en liten eftertext så tycker jag att det finns flera stora hästbloggar som verkar ha samma tänk som jag har och det är dessa bloggarna som jag tycker är intressanta att läsa. Bloggar som ständigt har en positiv ton och aldrig klankar ner på enskilda personer eller läsare. Och självklart finns det bloggare som kombinerar dessa två: att tjäna pengar på sin blogg samtidigt som man har en positiv ton.

Ibland kan jag undra varför jag bloggar och vad syftet är för mig. Jag vet inte ifall ni vet om det men jag har alltid tyckt att det är jättepinsamt att blogga, så jag ville inte börja. Många tyckte att jag skulle börja blogga då det är ett bra sätt att nå ut till folk och bygga upp ett varumärke. Det som tillslut fick mig att börja var att jag bestämde mig för att köpa en ”sommarponny”, alltså en ponny jag skulle rida till över sommaren och sedan sälja. Då tänkte jag att ifall jag kunde starta upp en blogg så kanske det skulle vara lättare att få ponnyn såld, då jag kunde nå ut till fler personer. Det blev dock aldrig något av med sommarponnyn då den inte gick igenom besiktningen. Men jag har fortsatt med bloggen i alla fall.

Att blogga är ett sätt att nå ut till folk och bygga upp ett kontaktnät. Dock har jag som sagt alltid tyckt att det är pinsamt att blogga och jag vill i princip aldrig prata om min blogg. Detta tror jag främst beror på vad jag själv associerar med ordet ”bloggare”.

Efter att jag börjat blogga så har jag också börjat följa en hel del bloggar samt ströläsa en del. De flesta bloggarna har fått mig att ändra min syn. Det finns så många bloggar som drivs av mogna personer som på ett vettigt sätt framför sina åsikter, och inte känner ett måste att skapa drama och kritisera andra personer. Många av de ”stora” bloggarna skrivs på ett trevligt, positivt sätt där allt bara handlar om att ge en positiv syn på saker och ting.

Men mycket tycker jag handlar om några få av de stora bloggarna som inte alls verkar ta något ansvar över vad som skrivs av dem och deras läsare. Det är inte bara det som borde vara självklart (att inte skriva omogna inlägg på sin blogg / kommentarer på andras bloggar där man kritiserar/ hoppar på enskilda personer). Jag skulle heller aldrig skriva ett inlägg om något som jag själv inte är insatt i eller åtminstone kollat upp fakta kring ämnet ordentligt. Det är en sak att uppmuntra till diskussion men då ska man i alla fall komma med korrekt fakta. Men framförallt så skulle jag aldrig någonsin skriva ett kritiskt inlägg som riktar sig till en viss person eller tillåter läsarna att rikta sig mot en vis person! Att tillåta kommentarer på sin egen blogg med påhopp på enskilda personer tycker jag är att gå väldigt långt. Som bloggare har man enligt mig inte bara ett ansvar över det man själv skriver på bloggen utan även av vad man tillåter bland kommentarerna. Jag tar direkt bort en kommentar om den är kritisk mot någon annan än mig själv, (även om det händer väldigt sällan på min blogg).

Flera av de som driver stora bloggar tycker jag verkar ha stigit dem över huvudet. Speciellt de som inte verkar vara ute på tävlingar regelbundet, och då inte inser att de inte är bäst i världen på det de gör bara för att ”de har hög läsarstatistik”. Jag har en hyfsat stor blogg men det betyder absolut inte att jag kan mer om hästar eller rider bättre för det. Det finns otroligt många ryttare som är bättre än mig och jag ser det också som så att det finns otroligt många människor att lära sig av. Därför kan jag också tycka att det är pinsamt att ge svar på folks problem eller liknande här på bloggen då jag själv antagligen skulle vänt mig till en kunnigare person.

Samtidigt kan det ibland kännas som att det bara är jag och några få till bloggare som faktiskt är ute på riktiga tävlingarna och ser vad det är som händer i tävlingsvärlden - men sen finns det de som naturligt har väldigt vettiga åsikter. Men så många av bloggarna skriver ”åsiktsinlägg” och ”debattinlägg” om ämnen som de inte ens vet vad de pratar om och som de inte ens lagt mödan till att kolla upp fakta om. Ett exempel är stilhoppningen på ponny-SM, som mängder av så kallade dressyrbloggare skrev inlägg om och när man läste dem kunde man enkelt se att de inte hade någon som helst aning om vad de pratade om. Kommentarerna som föjde på det blev ju bara värre och värre med påhopp på allt från de som startade namninsamligen (vad var syftet med det?) till duktiga ponnyryttare och allmänt ponnyföräldrar - och jag blev chockad av att de kunde godkänna dessa kommentarer!

Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag tycker att det är riktigt pinsamt att behöva associeras med vissa personer bara för att man bloggar. De som skriver otroligt okunniga inlägg, omogna kommentarer, påhopp på andra personer(oavsett vem som började) eller tillåter denna sortens kommentarer - ja det är helt enkelt inte personer som jag vill associeras med och ändå gör jag det, bara för att jag ”bloggar”. Det finns så otroligt många mogna bloggare som jag gärna associeras med men det är tyvärr de andra man kommer ihåg. Och det får mig ibland att undra varför jag driver den här bloggen.

Vad tycker ni egentligen? Har man inte som bloggare ett ansvar?